Känner att jag vill förklara mig en aning.. Allting började för dryga två år sedan, då jag återförenades med träningen som tidigare hade varit en stor del av min fritid. Jag började träna mera och mera och satte upp ett mål för mig, att springa ett marathon. Plötsligt blev träningen allt i mitt liv, det ända som betydde något för mig. Jag började småningom kontrollera kosten och kunde inte dricka alkohol, hade även sällan tid att umgås med mina vänner.. plötsligt hade jag inga vänner kvar..? Utöver mitt stora intresse att röra på mig jobbade jag även mycket, inte bara på ett ställe utan 6.
En dag kommer jag på mig själv att sitta i väntrummet till ätstörnings polikliniken och reflekterar över mitt liv som tycks spelas upp i repit framför mina ögon. En en gång frågar jag mig själv hur kan det vara så jävla svårt att finna balans? Jag är nämligen så jäkla bra på det extrema men att finna lagom är bara för svårt.
Jag blev inskriven till ätstörnings polikliniken på grund av att jag inte har haft mens på över ett år och vikten hade även gått ner en aning. Dagen hade kommit då det hälsosamma slagit över och blivit ohälsosamt, jag ville så väl men det blev så fel. När vet man att tröskeln slår över?
Igår var jag på det vanliga återbesöket och idag ligger jag i en sjukhus säng. För första gången med dropp och sladdar från varje del av min kropp. Trots att jag gått upp i vikt över 6 kg så går min vilopuls bara ner. Problemet har aldrig varit att jag svält mig själv, jag har alltid ätit! Men lite för hälsosamt.. Jag började begränsa allt för mycket vad jag fick äta och när jag fick äta. Nu ligger jag här med en vilopuls på 36 slag i minuten och reflekterar än en gång på livet. Vad är det som är viktigt? Vad vill jag? Vem är jag? Och så vidare. Jag kände att jag ville dela med mig av min berättelse, story för risken att det slår över är egentligen ganska hårfin.. Och nu vet ni varför jag varit sjukskriven från skolan och varför mitt planerade militär tjänstgöring inte blir av i januari. Men det är bara att konstatera att det alltid inte blir som planerat. Trevlig jul till er alla! ♡
Stor värmande kram.
SvaraRaderaTa hand om de Emilia, många styrkekramar!
SvaraRaderaIngen stress, du hittar balansen! Låt det ta tid och tro att du kommer att hitta balans. <3
SvaraRaderaTa hand om dej Emilia. Jag brukar tänka på dig då jag läst dina inlägg. För signalerna var så tydliga att något var fel. Min bästa vän fick ätstörningar och ortorexi ( tränings anorexi) då vi gick i högstadiet. Hon gick från att vara den vackraste flickan i hela vår skola till ett benrangel. Min själ grät för jag kunde inget göra. Men själv började jag överträna 12 gånger i veckan när jag var 18 ( de är kanske lite väl mycket om man inte är elit idrottare till yrke). De är så hemskt då en sådan sjukdom tar över någons liv, och alla inblandade blir lidande. Ja har tänkt på dig, borde man säga något. Men då sjukdomen är inpräntad i huvet på någon hjälper det inte fast någon skulle säga något. Inte förens personen i ,fråga förstår själv att de har blivit osunt kan det ske en förändring. Jag är så glad för din skull att vinden är på väg att vända tillbaka. Tyvärr kan de ta ett tag innan ens tankar blir normala igen ( de gjorde det för min vän). Hoppas du återhämtar dig snabbt och kan komma hem och fira jul med dina nära och kära. Kram Anna!
SvaraRaderaTa hand om dej Emilia!
SvaraRadera//paulinagron.blogg.se