Mycket vill ha mera

Jag har länge funderat över begreppet "mycket vill ha mera" och det stämmer bra in på mig. Jag har det väldigt svårt med att vara nöjd över det jag har, eller nöja mig med det jag har. Jag sätter stora förväntningar och mål på både mig själv och min omgivning. Jag vill gärna omringa mig med personer som är lite bättre än mig själv lite snabbare, lite starkare, lite snyggare men bara lite jag vill ju också ha en chans att komma upp till deras mått någon gång. Jag jämför mig också med andra och oftast med sådana som är mycket bättre och snabbare än mig osv.
Begreppet "gräset är grönare på andra sidan" har jag också funderat på en hel del, inte så att jag nödvändigtvis är otrogen utan att jag avundas på det andra har. Jag ser inte att mitt eget gräs är grönt och fint och växer sig lång och ståtlig utan att vad jag än gör så kommer min grannes gräsmatta alltid vara snyggare och bättre. Vanligtvis så avundas vi våra idoler och fantiserar om att vara som dom, men i mitt fall så försöker jag verkligen bli som dom. För jag vill ju själv vara någons förebild och idol, "det lilla extra".
 Att sätta krav och mål är bra tills en viss mån då målen och kraven blir så höga att de nästan är omöjliga att nå. Med samma takt som jag blir snabbare, starkare och klarar av mina mål så sätter jag högre och svårare mål att uppnå för mig själv. Jag gör det för mig själv men jag gör det också för samhället jag vill att folk ska få den där "wow känslan, hon är det lilla extra".
 Utseendemässigt har min bild på mig själv och andra människor ändrats många gånger. Jag kan titta på en modell från en intersport tidning som visar magen på en tjej, inga rutor utan bara hälsosamt smal atletisk form. Och då tänka att hon e ju inte ens i form, hade det varit för några år sen hade jag säkert tyckt hon var skitsnygg o vältränad men mitt synsätt på vältränad har ändrats.
 Nu har jag blottat mig totalt och delat med mig av min "sjuka" bild av verkligheten. Men det värsta av allt är ju att jag inte vet om detta är normalt eller inte, att ha sådana tankar. Men nu för tiden anser jag ju att allt är normalt och att samhället ska sätta begrepp på allt och alla. Om jag skulle uppsöka en psykolog eller dylik person skulle de högst troligen sätta en diagnos på mig också. Vad är sunt och vad är inte sunt?